Onsdagen den 12 september började som dagarna brukar börja, en kopp kaffe och ett par mackor.
Kl 9.30 gick Grete (frugan) ut för att möta några väninnor för en liten promenad.
Jag satte mig framför datorn för att titta igenom underlaget för pensionärsresan som skulle gå av stapeln den 25 sept.
Magen kändes lite orolig så jag tog en Novalucol, som brukar hjälpa mot det mesta.
Den här gången var den verkanslös. Jag kände ett enormt tryck över nedre delen av bröstet ner mot mellangärdet, och började kallsvettas. Anade att något inte stod rätt till. Det var nog dags att åka till sjukhus.
Min tanke var att söka transporthjälp hos någon granne. Jag gick över gatan och förklarade min belägenhet. De lovade att köra mig till Enköping. Jag vände tillbaka hem för att byta om från mysbyxor och T-shirt, till något proprare klädsel. När jag var tillbaka hade de kallat på ambulans. De ansåg med all rätt att det var det lämpligaste.
Ambulansen var på plats efter några minuter. I ambulansen blev jag uppkopplad mot Uppsala med EKG. I Uppsala bedömde de att transporten skulle gå till Enköping.
Ambulanssjuksköterskan var inte överens med Uppsala utan bad föraren att stanna där det var lämpligt, för att säkerställa att kommunikationerna med Uppsala var störningsfria. Värdena som de tittade på i Uppsala stämde inte med vad ambulanssjuksystern såg på sin skärm. Det visade sig att Uppsala satt och tittade på en annan patient/ambulanstransport.
När misstaget var utrett blev det omdirigering till Uppsala med siren och blåljus.
Väl där skedde allt i ett blixtrande tempo. Kranskärlsröntgen där man konstaterade en hjärtinfarkt i vänster hjärtdel. Ballongsprängning för att vidga blodkärlet och montering av ett s.k stent. ( Stent är ett armeringsnät som sätts in där förträngningen varit.) Allt detta utfördes via en blodåder som man gick in i höger handled och vidare in i hjärtat. Trycket över bröstkorgen lättade i och med att ballongsprängningen var gjord.
Det var dags för transport till avd. 50. Väl inne i hissen gick brandlarmet. Hissen startade inte. Min direkta tanke var, att efter 42 år i hissbranschen är det klart att det är i en hiss det skall ta slut. Så blev det inte. Efter en tur runt huset i lätt duggregn var vi på plats på avd.50. Efter ett dygn på Akademiska i Uppsala blev det förflyttning till Enköping. Efter fem dagars kontroller och medicineringar blev det utskrivning med stränga förhållningsorder, om att inte ta det lugnt och vila. Det är motion och rörelse som gäller.
I skrivandet stund mår jag mycket bra och sänder varje dag en tacksamhetens tanke till alla inom sjukvården som agerade som de proffs de är.
För att nämna några. Anette Ramirez, Adam Godsziz, Sebastian Sinclair, Thomas Kempen, Divan Ishak. Robert Sevceik.
Tack vare dessa, är jag fortfarande med i matchen.
Hasse